Francke

Med anledning av dagens nyhet om den 11-åriga flickan som blev avkastad från ett tåg började tankarna spira. Jag var tvungen att teckna ned dem, och här kommer de, bara ur flödet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13412090.ab

Förra året ljög man för svenska folket på SJ, och sade att man ej fått klartecken från trafikverket att släppa ut sina passagerare som var instängda i ett överhettat tåg i flera, flera timmar, trots att trafikverket gav klartecken inom de två första timmarna.
Gamla, sjuka fick stå, kissa o bajsa i tåget, någon svimmade, för att SJ höll dem som gisslan på sitt eget tåg av nån jävla anledning som de inte kan försvara på ett vettigt sätt.
Detta året händer nästan samma sak, men nu idag läser man hur en konduktör kastar av barn i okänd stad för att man inte kan förstå vad barnet säger o vice versa utan att kontakta föräldrar ens.

Fy fan!

den 22 åriga systern var på toa och hade biljetterna.

11-åriga lillasystern kunde ha gått vilse, dött , blivit överfallen. Ingen medmänsklighet i det statliga alls.
Bara regler. Antingen var han helt avsaknad känslor eller så var han en renodlad rasist,
och såna ska inte jobba med resande människor från överallt i världen.
Vi får snart inte vara människor längre, tyvärr, nya generationen är moderna arbetsrobotar som ska lära våra barn att världen är tuff och hård och att man inte vinner nåt på att ha hjärta för andra.
Undra hur dessa barnens generation blir om vår generation redan är tusen gånger hårdare o brutalare än våra egna föräldrars, om det är detta vi svenskar accepterar att barnen får lära.

Nu måste vi börja säga ifrån om det moderna samhället. Man börjar ju skämmas för hur vi beter oss mot varandra, om man ser det från omvärldens perspektiv, för vi är redan för blinda här. Okej, jag må älska detta landet fortfarande, men jag skäms för hur svenskarna beter sig mot varandra.
Här är det liksom bara det som står i skrift som gäller.
Men däremot vett o etikett, moral o samvete, kärlek och sympati, empati - Allt det börjar vi sudda ut som om vi är på väg att bli en enhet iskalla kyliga människor som snart inte ens säger hej till våra vänner.

Det må finnas (vilket jag har en förstående sida till) mycket vrede i Sverige mot hur kulturförändringar, kvinnoförnedring, överträdelser mot mänskliga rättigheter, barn-aga m.m ser ut i andra folkslags levnadsstandard eller kultur. Men vi själva då? När rannsakar vi oss?
Vi visar ju andra länder att vi snart inte ens fungerar socialt i detta landet och att vi verkligen inte vågar prata om itegration och invandring på ett öppet sätt,

för vi är rädda att vad vi än gör så uppfattas det som rasism!!!

-"och visar vi rasism så får vi krig, och krig vågar vi ju inte ha med såna terrorländer" (Notera min ironi" ").... "Kanske de kommer o flyger in i oss också om vi säger ifrån"...

Suck! Det här handlar ju om vårt lands människor. När ska vi börja stå på oss lite och våga säga det vi tycker o tänker utan att vara rädda för hur det jämt ska uppfattas av omvärlden. Man behöver ju för fan inte vara rasist bara för att man tar invandrarpolitikens frågor på största allvar??? Eller är man det? för enligt många är det så fruktansvärt tabu.

Det känns för mig som vi är kvar många år tillbaka i tiden mot vissa andra länder när det gäller integrationspolitikens utveckling och öppenhet.

Om vi årligen ska hjälpa att ta hand om 30.000 invandrare och har budget för det och istället tar in 100.000.Ja, då e de väl klart som fan folk blir sura när de andra 70.000 som inte planerats måste få pengar de med från våra egna pengar ur egen ficka vilket det ju faktiskt är om man ser ur ett noga perspektiv.
Men nej då går inte staten in o betalar (vilket redan är skattepengar från folket),
nej utan man skär ned på sjukvård, omsorg, skola, ersättningar för sjuka o arbetslösa för att kunna ha råd att ge pengar även till dem.
Men då har man gjort av med så mycket pengar att vi NU ISTÄLLET står inför det faktum att vi inte kan hjälpa dem vi nu hjälpt hit.
Vilket är förödande för många av dem i deras situationer som vi aldrig känt av eller upplevt.
Jag tycker man ska stoppa massinvandringen ett tag och således göra en budget för alla vi tagit hit och hjälpa dem helt med deras behov tills de är integrerade med svenskarna i samhället och med jobb, skola o vård. Vi kan inte påstå att det är snällt av oss att ta in 100.000 flyktingar istället för 30.000. Vi ger dem snarare ett större helsike om vi säger att de ska få komma hit o bli räddade men sen lämnar vi dem åt deras öde, "för att vi inte hade råd att hjälpa dem eftersom vi bara hade budget för nästan en tredjedel av alla".

Inte undra på att ilskan gror mellan invandrare o svenskar.
Dessutom växer många av barnen upp med allt för sjuka föräldrar, med exempelvis PTSD (post traumatisk stress syndrom, som man ofta får som civil efter krig) som därför av just för traumatiska krigsskildringar och hemska minnen inte kan hjälpa sina barn själv, eller som kanske har för många barn för att kunna ge dem som behöver mest stöd hjälp.
Vilket i sin tur gör att barnen får en inre känsla av utanförskap, osjälvsäkerhet, ilska, vemod, tvivel på sitt eget värde, förvirring et.c, et.c, Plus att även dessa barn mår dåligt av det de själva see och beskådat. Därför söker man gemensamheten med likasinnade på gatan, skapar gäng,
hittar kriminella sätt att tjäna pengar eftersom ingen annan bryr sig om dem,
samtidigt som man inte litar på någon alls,
och om man litar på någon ändå och sedan så vanligtvis blir sviken, då kanske de aldrig får tillit till någon igen.

Och vi är inte benägna att ge dem ett jobb förrän de just står på benen och ibland räcker inte ens det, vilket vi alltså inte riktigt hjälper till med som vi borde,
vilket hade gynnat hela Sveariket i det långa loppet.
Jag tycker delvis deras föräldrar har ett stort ansvar.
Men vi har ändå huvudansvaret att Sverige ska fungera för alla om vi nu ändå valt att just hjälpa andra människor från andra länder.
Speciellt när många av de människor som vi hjälper hit har otroliga talanger och utbildningar som vi bara slänger i sjön. Dessutom ska vi ju tänka på att ta hand om våra 9 miljoner invånare själv också,
man kanske hade bättre förutsättningar för det om man höll sig till det antalet som vi skrivit under för att ta emot, vilket redan det i sig är betydligt mer än många andra länder jämfört med landets yta och invånarantal.
Det är just som att adoptera ett barn och sen slänga ut det på gatan nån annanstans bara när adoptionen är genomförd.
På en lång sikt skulle kanske rasismen upphöra och en ömsesidig respekt uppstå mellan oss och de svenskar som en gång invandrat hit och egentligen också vill vara en del av ett fungerande samhälle där de också får betyda något, och känna sig behövda här och  att de själva får jobba med det som de är utbildade till,
eller vill utbilda sig till.
Vi är ju alla människor ändå, bara från olika marker från kust till kust.
Vi måste ju förstå också att de inte frivilligt hade velat vara i ett krig och lämna sitt land,
också känna med dem och se hur svårt det skulle vara för oss själva om vi var i en liknande situation.
Då föregår vi dessutom som ett utmärkt exempel för omvärlden om det skulle fungera i slutändan.
Jag tror också att de invandrare som just efter alla dessa omständigheter inte känner sig behövd eller accepterad och som valt att inte gilla sverige, jag tror även de skulle få respekt för Sverige och kanske vilja vara mer öppen för vår inrikeskultur och våra sedvanor, viljan att lära sig språket och viljan att studera, viljan att komma bort från gatan och kriminaliteten och göra det man kanske alltid drömt om men som var för pinsamt att göra inför alla vänner. (Då gängen normalt håller ihop och även har likasinnade åsikter om samhället och sitt utanförskap). Eftersom vi då kan erbjuda dem möjlighet till det. Men om man ignorerar en person man från början sagt sig ta ansvar för, så har man också svikit den personen.

Och vi koncenterar oss allt för mycket på hur dåligt det är hos andra länder och deras kulturer utan att rannsaka oss själva och se vad vi själva bör förändra med vår inställning till varandra.

Jag undrar nästan, hur många timmar, dagar, år varje svensk i snitt lägger av sitt liv på att snacka skit om invandrare och prata negativt om hur allt börjar bli i Sverige? Men istället för att försöka öppna oss och prata om detta med invandrarna direkt eller oss emellan så går vi där o vankar o pratar skit om dem med grannen, mannen/frun eller våra vänner, men samtidigt vågar vi inte säga det högt o tydligt, eftersom man ändå känner att något är fel med att säga så. Ett litet samvete som skriker till ändå trots allt. Så vi känner alltså att det är fel, men vi ignorerar det ändå. Ungefär som tonåringar gör när de bryter sig fri och går sin egen väg. De vet att de kanske gör fel val ibland, men de vill provocera o göra det medvetet som an aktion för att visa något för sig själv eller pröva. Men skillnaden är att vi är vuxna, vi ska ha lärt oss av misstagen som ungdomarna istället söker sig till, men tydligen på detta stadie är vi alla i en medveten nivå om att vi inte gör något åt saken, men vi klagar gärna på alla andra igen så fort chansen är där. Vi söker nästan fel o brister hos andra dagligen utan att se vad vi själva måste förbättra i inställningen till våra medmänniskor.. kanske vi bör bli mer rakryggade och protestera mot det vi inte gillar. Här höjs skatterna, o bensinen som exempel mest i världen nästan, bensinen kostar egentligen en femtedel av det totala priset, 80 % är skatt. Detta vet endast ett exempel av väldigt många, kanske ett dåligt, men hade inget annat i tankarna just. Men över huvud taget gällande förändringar som dessa som ändå påverkar mycket i vår vardag för att kunna komma dit vi ska och hinna med allt så säger vi ändå bara usch, och skakar på huvet, svansen mellan benen, tar ut ilskan på våra medmänniskor som påföljd, och så accepterar vi förändringarna, om och om igen.

Och ändå har vi ingen diktatur utan kan faktiskt slåss tillsammans. Men det är just det vi saknar... den här stora gemensamheten. Jag menar, vi skrattar ju åt hur stolta amerikanerna är som exempel och hur mycket känslor de visar mot varandra som om vi tycker det är töntigt. Men där kör man teamwork, lagarbete, även om de är världens största översittare och arroganta nation. Jag skulle vilja se hur svenskar vågar prata mer med varandra om sig själva, om sina bakgrunder, sina familjer, politiken, fritiden. Bror som bror, syster som syster, vän som vän, granne som granne. Tänk att det känner man ibland när man åker utomlands, hur andra människor i andra länder så lätt kan prata med varandra bara så där, och faktiskt genuint bry sig om en människa man aldrig träffat innan. Men vi lever som om vi försöker överleva en kris, en kamp mot depression och vi agerar ibland som om våra grannar är fiender eller att en person som är för öppen och vågar säga hej till en främling betraktas som lite dum i huvet. För så gör man ju inte i sverige!! Nej!Man sätter sig inte bredvid nån på bussen om massa platser är lediga, då anses man nog vara mentalt störd. Så självklart har det blivit i Sverige att man bara ska bry sig om sin familj och inte lita på eller bry sig om andra. Om våra barn växer upp med den inställningen kommer det sluta med katastrof, inbördeskrig, revolution mellan de öppna ooch livgsglada och mellan de som bara vill bevara allt likadant i hela sitt liv utan minsta förändring. Det ligger i så fall självklart mycket långt fram i tiden. Men vi behöver mer engagemang. Och den äldre generationen borde våga utnyttja oss unga mer utan att känna att man förlorar stoltheten och respekten bara för det, eftersom att det hänt så mycket tekniskt och på andra plan utvecklats enormt de senaste 30-40 åren. På så sätt hade vi kunna blanda runt lite bättre. Unga med äldre. Då, möjligen, tror jag inte det skulle kännas som om vår generation och den äldre ibland ligger flera ljusår ifrån varandra. Vi måste skapa ett samarbete och vilja det. Men kommer det nånsin att hända? eller kommer maktbegären och pengabegären hos höjdarna till slut att förstöra allt som nånsin var gott i världen. Hmm... Jag ska fundera mycket mer kring detta...