Francke

Idag skickade jag in detta till minpappa.nu för ett rättfärdigande i mitt liv äntligen. Nu ska jag se til latt jag får min vårdnadsdel som är en mänsklig rättighet.


Jag heter Jonathan, bor i Bollnäs, är 22 år, musiker och teatermänniska, jobbar som Brandskyddskonsulent och har en dotter på 11 månader.
Mitt självförtroende och min stolthet är i botten sen jag fick min dotter p.g.a konflikten mellan mamman.
OBS: Min dotter nämns som "A" eller "dotter" och mitt ex som "ex" eller "mamman".

Hur kan vissa kvinnor som verkligen älskar sina barn vilja behålla det för sig själv när det under så lång tid varit en självklarhet att barnen verkligen behöver sina pappor minst lika mycket (Med undantag för pappor som är farliga och hotfulla såklart; dock ömsesidigt, finns kvinnor som är det också). En  kärleksfull mamma borde självmant försöka se till att ens barn får vara med båda så mycket som möjligt. Men fast många av oss pappor kämpar för våra ungar så är det vi som är monster, vi har inget att säga till om i Sverige.
Mitt ex försvann med dottern när hon föddes. Får bara träffa henne under mammans stränga villkor. Och det är så förnedrande att jag aldrig tänker låta min dotter se mig bli så förnedrad av sin egen mamma.
Dagen innan julafton förra året fick vi vårt livs finaste present. ett par dagar senare lämnade mamman mig med vår nya lägenhet och tog dottern med sig. Där började allt krypandes inpå till vad det nu är idag.
Jag var ny som pappa, hade aldrig fått träffa henne mer än några gånger sen hon föddes på ett par månader och jag ville ta med henne hem till min bästa vän och hans mamma. Helt nervös och inte alls van vid att vara med henne. Plötsligt säger barnets mamma att jag ska lägga henne på köksbänken och byta blöja, jag försöker tydligt visa henne att det är obekvämt inför alla när jag inte känner mig bekväm. (Jag hade ju bara testat i praktiken innan några gånger) Hon säger högt, det klarar du, ser hånfullt på mig och 10 sekunder efter står jag o tror jag ska svimma när jag står där och byter medans 5 personer varav två jag knappt känner står i ring runt mig och inspekterar och surrar över hur jag gör och mamman ser självbelåten ut. Försökte ta upp det efteråt med henne men hon tyckte såklart att jag var löjlig. Det är enda gången någonsin jag fått ta med "A"(Självklart i mammans sällskap) någonstans. Alla mina vänner och min familj vill få träffa henne, känns så ont att ej kunna  låta dem få det, hon lovade att "A" skulle få mitt efternamn också förutom hennes(mammans) eget efternamn, fortfarande har det inte hänt.

Min bäste vän skulle få bli gudfar, enda kravet var att det inte visades offentligt under dopet eftersom hon menade att hennes kompisar skulle bli avundsjuka. Efter det har han eller jag  fortfarande inte sett skymten av ett papper.
Alla doppresenter och pengar vi fick förvaltar hon, hon bråkade över bilbarnstolen jag köpte när jag frågade om den för hon tyckte att hon bestämde eftersom jag köpt den för "A" skull. Så jag orkade inte bråka något mer över den.

Vi skaffade en större lägenhet innan vår dotter kom för att verkligen få plats och känna mer ro. Men hon hatade platsen efteråt, förlorade sitt jobb, hade struntat i akassan så jag fick betala allt, plus att jag gav henne pengar till bensin så hon kunde åka runt och massa annat, av ren omtanke och kärlek, för bilande gav jag henne mer än vad jag själv hade råd med. Ändå en månad när hon äntligen hade pengar, så istället för att betala sin del av hyran, köpte hon en barnvagn. Så fruktansvärt smart. för hyrapengarna köper hon en barnvagn, för då kan jag inte säga att jag är delaktig i den, för den har ju hon köpt.

Under lång tid försökte jag noga inför varje helg ta kontakt med mamman och boka så vi kunde träffas jag och min dotter. Hon svarade ofta inte, sköt upp och om det gick bra var det bara om hon fick styra allt. Hon menade att vi båda skulle vara överens och jag menar idag att med överens betyder att jag till 100 % går på knäna för vad mamman säger till varje pris. Jag hade alltså inget att säga till om. Jag får endast träffa henne den dagen mamman vill, på platsen mamman vill och hon ser alltid till att det är andra människor i samma rum som jag inte känner som är hennes vänner, syskon o.s.v... så att jag antagligen ska känna mig bortjagad och obekväm, detta också trots att jag snällt frågat om jag inte kan få var själv där med dom i så fall. Flera gånger har hon skrikit och höjt rösten till mig inför "A" så att jag fått skämmas och bara vilja gå under jorden. Hon menade att det är hennes rätt att göra det som en hämnd på de diskussioner vi hade under graviditeten som i (sin tur för min del) kom sig av att barnet inte säkert var mitt fick jag veta. Jag kom på att hon hade ett dubbelliv och hade legat med sitt ex i cirka ett halvår, vilket jag hade stora problem att kunna hantera vilket jag än idag är mycket ledsen för. Jag skulle förlåtit henne , sett genom fingrarna och fortsatt vara underbart tålmodig och gullig trots hennes heta temprament mot mig, inte bara att graviditetstemperament, för barnets skull.
Sen dagen jag tog reda på att hon var otrogen har hon levt med en slags avsky eller ett hat riktat mot mig, även fortfarande i förhållandet. jag fick gå på knäna och försöka rädda förhållandet, och kämpa mer än nånsin tidigare, men det var som att försöka rädda en tårta förgiftad med kvicksilver. Det gick inte... utan blev bara värre. Redan för många gånger innan hade jag blivit lurad och psykiskt våldtagen.  Men när man är för kär o förälskad så är man för rädd att förlora det och förlåter utan att tänka och ställa krav.

Jag tänker inte stå där och känna mig så förnedrad och ledsen mer. Jag vill gå vidare, men helst kunna få mamman att låta min dotter träffa mig varannan helg (som jag ju enligt vad andra säger ska ha full rätt till) hos mig och att min mamma som uppfostrat fyra barn och jobbat på dagis kan hjälpa mig i början så mycket som möjligt. Men hon vägrar. Hon säger att jag får skjylla mig själv. Att dörren står öppen där på söndagar och att jag får komma om jag vill. Jag vågar inte vara mig själv. Varje sekund vill jag bara gråta och alla känslor jag har för mamman plågar mig fortfarande och jag tycker det är för jävligt om min dotter ska behöva se mig må så. jag vill vara mig själv, gå ut och gå med henne, gunga, leka, skratta, busa, löjla mig, knyta en relation bara mellan oss och känna att hon en dag vet vem jag är och vågar vara trygg hos mig. Hur kan en mamma som älskar sitt barn vilja neka sitt barn den rätten till sin pappa i en egen relation? Hennes lillebror är jättebra med "A" och man kan nästan tro att han är en fadersgestalt i bland. Också hemskt jobbigt. När jag varit där har han vågat ta för sig mer än mig och mitt framför mig gått och lyft upp "A" och lekt o busat med henne och hon skrattar o ler. Han kommer bli en underbar pappa och gjorde inget fel. För han är 15 år och en buse annars. Men han älskar "A" och hon ser ut att älska honom. Jag tappade allt när jag såg det. Jag vågar inte ens leka när mamman är med. När hon var nyfödd och mamman stack från mig med henne fick jag besöka henne hos hennes mormor och familj. Jag skulle sätta på en tröja en gång och en annan gång byta blöja för att lära själv. Jag visste att hon känner inte mig, hon kommer bli osäker. och mycket riktigt. Medans jag bara stod där började hon gråta och skrika som om hon skulle dö. Jag blev alldeles kall och stel och rädd. varför ska det hända mig just där. inför hela familjen springer mamman in och skriker och skäller på mig och frågar vad fan som händer. Jag vet inte säger jag och hon börjar, du har klämt henne eller nåt annat. Efter den gången vågar jag inte ens leka med henne när mamman är i närheten eller andra som hon känner.Och jag tror hon vet detta och utnyttjar det mot mig just för det.
En helg bestämde vi i alal fall till sist att jag skulle få träffa henne igen (Också där men utan andra omkring)... det slutad med att hon inte svarasde eller hörde av sig på hela helgen.
Först på måndagen fick jag tag på henne och hon sad, det är väl inte så farligt, jag behövde åka ut till en stuga för mig själv och bara få lugn och ro. Men sen visade det sig att hon var där med en kille och sina småsyskon.
Hon kunde lämna vår dotter hos en släkting under en hel helg för att åka ut med en kille och sina småsyskon till en stuga, men inte låta mig få ha henne.

Nu fick jag veta att min dotter började på dagis igår... genom en av våra mest kända Communities. Jag får alltså inte ens reda på saker man borde få prata om.
Jag försökte fint fråga om hur hon tyckte vi skulle göra med vaccinering nu gällande svininfluensan, nu när läkarna gått ut med att man ger vaccin från 6 månaders ålder. Hon svarade bara att hennes barnmorska vet och hon litar på henne.  Ville inte ens diskutera och istället för sin egen känsla bara göra som en på BVC säger och jag får inte säga till eller ens prata om något som har med "A" att göra.

Hennes läkare tog ifrån henne körkortet för att hennes syn har blivit alldeles för dålig. Ändå kör hon bil med "A" i flera gånger i veckan olagligt. Det tycker jag är fruktansvärt oansvarstagande.

Varje dag tänker jag på dem båda två och älskar dem båda oerhört mycket.

Men nu har jag bestämt mig för att inte hålla det här inom mig. "A" ska inte behöva leva utan mig och jag klarar mig inte utan henne. Jag vill inte att hon växer upp och kanske är besviken eller blir arg för att jag inte stod på mig. Hur mycket jag än älskar mamman av hela mitt hjärta har jag bestämt mig för att gå ut med den här historien för en upprättelse och kanske för att kunna få tips och råd av andra pappor i samma situation. Kan du hjälpa mig? Vet du hur jag ska gå tillväga och hur jag gör för att orka stå emot svenska rättsväsendet om det ska gå så långt som till domstolsprocess.

Tack för att du orkat läsa detta // Jonathan