Francke

God natt eller god morgon! har precis publicerat mitt första inlägg i min nya pokerblogg. Se länk under "länkar" eller gå in på http://francke.blogg.se/poker. Jag har precis börjat med en riktig utmaning . Att börja från ingenting och spela upp till $1000 inom ett år.  Till skillnad från utmanaren och kände Chris "Jesus" Fergusson gör jag detta på Everest.
Just nu ser jag på "hemsökta hus" på TV4+ som för övrigt är mitt favoritprogram och jag har offrat många nätter för att se på programmet då det bara går på helgerna.

Varför jag inte skrivit är för att jag ibland tappar känslan, och lusten. Då blir det bara ett stort Blä av allt...

Många kvällar har jag sagt, släpp det här och gå ut hur jävla deppig du än är Jonathan. Gå ut, ta med dig MP3:n och fokusera på nåt annat. Jag har inte klarat det. Jag bara tänker på promenaderna med Emilia o Kelly. på något sätt har mitt hem blivit en trygghet där jag alltid vet att jag aldrig skulle missa henne om hon plötsligt en dag kom hit. Det känns som att jag skulle riskera att missa henne om hon utan vetskap plötsligt skulle komma. och det skulle vara så himla jobbigt och smärtsamt att gå miste om det . Jag kan stå på balkongen och inbilla mig att det är hon som kommer med den där bilen. Ibland ljud. Jag lägger mig inte längre på nätterna här hemma förrän jag lyckats somna till framför datorn. För då vet jag att jag bara kan kasta mig i sängen och somna utan att bli helt deprimerad oh sorgsen.
Idag gick jag äntligen ut. Jag tog min MP3 och gick en runda till Bollnäs city och hem igen. Det var skönt. Och jag kunde ta ut mycket. Men det var samtidigt jobbigt. För obehagliga tankar strömmar fram o tillbaka, precis som alltid när jag gör något mentalt avslappnande.

Angelina växer och jag känner mig så långt borta från henne och för alla som undrar så Nej, jag vet inte hur det är att vara pappa, jag har fortfarande aldrig fått möjligheten även om jag försökt på alla sätt o vis för att få träffa de båda. Jag är rädd att hon kanske inte vet vem jag är när hon träffar mig . Hon ser mig bara några timmar i månaden. Vi har aldrig fått chansen att skapa ett eget band där hon kan lita på mig och jag kan känna mig tillräcklig och självsäker. Ju större hon blir och ju mindre hon ser mig, desto mer rädd är jag för att göra fel när jag träffar henne.  Det känns så viktigt att de stunderna känns bra för henne och att hon kan ta vara på känslan för mig och att jag är hennes pappa. Men ibland känns det som att jag bara är ivägen...

Under veckan har jag tillbringat tiden med mina morföräldrar och deras respektive. Tack för det. Jag behövde det . Hoppas ni uppskattade det som jag. Imorgon blir det Dexter maraton hos mamma. "Mitt initiativ". Då kan jag sova där och jobba på hennes område dagen efter. Så slipper jag en natt till ensam.

Bollnäs är egentligen inte tråkig håla. Det är jag som inte mått bra nog att skapa nya kontakter, haft ekonomi för körkort och sen finns det en jävla massa omständigheter som egentligen ställer till det. Förra helgen var jag till Göteborgs skärgård med jobbet. Två av mina bästa dagar i livet. Även om jag fick en smäll så ögonbrynet sprack rätt över piercingen.

Mid-Air pace ser ut att ha nått sitt slut. Jag blir skriven på lokalen och som ledare i Bilda för bandet. Nu måste jag snart hitta nya intresserade musiker. För jag börjar bli galen av att aldrig få spela trummor eller sjunga.

Emilia o Angelina - All min kärlek till er! God natt!